7/4

Ja hörni. En ny dag har börjat. Och det har varit en lång natt. För att vara ärlig: en femtontimmarsnatt. Jag hade aldrig trott att jetlaggen skule påverka oss så mycket. Jag gick och lade mig klockan tio… Och vaknade klockan ett. GALET! Har drömt en massa konstiga grejor. Jag var med en av mina gama barndomsvänner Samuel, skulle typ ta med hans farfar till ett sjukhus. På vägen dit kom jag dock fram till slutsatsen att det var mycket konstigt att jag befann mig i Stockholm då jag egentligen borde ligga i min säng i Japan. Alltså var det hela en dröm: Jag sket i Samuel och började gå åt andra hållet på Norr Mälarstrand. För första gången i mitt liv har jag kännt mig fullt medveten om allt jag gör i drömmen, på ett vaket sätt. Jag började till och med fundera på konstiga saker som man bara kan göra i drömmar (hoppa ut genom ett fönster, kanske)? Men vaknade innan jag hann göra något. Slog upp ögonen och såg på klockan. Oj.
Vi får se vad vi orkar med i dag, vi känner oss fortfarande ganska trötta båda två. Det var nog bra att vi planerade två vilodagar efter ankomsten.
Jag återkommer.

21.29 Sky Court Koiwa Hotel
Vi kände oss ganska pigga efter att ha sovit femton timmar, så vi bestämde oss för att åka till Ueno. Frukosten blev lite kylskåpskall Sushi från gårdagen. På stationen fick vi ta en dust med den ilskna biljettautomaten, med text endast på japanska (se bilden i [foton]). Vi fick hjälp av två personer, och upptäckte att det var mycket lätt bara man kunde det. Pappa tackade biljettmannen, men på fel språk: ”Grazie”. De små biljetterna fick ta varsin tur genom den otäcka men trevliga biljettsväljaren. Tågresan tog 20 minuter. Väl framme på Uenostationen tog vi oss ut på gatan. Vi befann os slutgiltligen i det centrala Tokyo. Eller i alla fall i utkanten av centrala Tokyo. Visst var det stort och livligt. Enormt. Speciellt för att vara en utkant. Det var helt säkert tio gånger plattan/centrala stockholm. Trots det härliga intrycket bestämde vi oss för att vända på huvudena och gå in i Uenokoen, vi ville inte ha storstadskaos riktigt ännu. Vid trappan upp till parken satt en massa gatukonstnärer (en hade målat en tavla av Japans förra premiärminister, Junichi Koizumi) som ville att vi skulle komma och bli avmålade. Vi avstod. Det första vi såg i parken var statyn av den där mannen som ledde ett uppror mot kejsaren för ett par hundra år sedan (det misslyckades varefter han begick självmord). Vi fortsatte in i parken. Överallt blommade vackra körsbärsträd, antingen rosa, vitrosa eller helt vita. Under träden satt hundratals människor på stora blå bitar av pressenning och hade picknick. Det var verkligen fullproppat, inte en tom kvadratmeter fanns på gräset. Alla hade med sig en massa mat och dryck, och de såg ut att ha jättetrevligt. Stämmningen var mycket folklig och härlig, fast inte på det där jobbiga sättet som ibland uppstår i Sverige, trots att alla drack öl, whiskey, vin eller sake. Vi kom till Kiyomizu-helgedomen (nej, inte den du tänker på) där vi stannade några minuter varefter vi fortsatte och höll på att avvika från huvudallen och gå ut på gatan. Vi vände oss om och gick dit näsan pekade, ett gatukök där de hade rykande het Yakisoba. Det blev två sådana. En rolig grej var att vi i brist på sittplats hamnade bredvid några soptunnor i brist på sittplats medan vi åt (det är verkligen konstigt att det finns tusentals människor överallt men inte en enda bänk så långt ögat når). Det framkallade några roade blickar. Efter den goda maten var jag törstig, så jag gick till en automat och provade en ny dricka. Kall Äppelte. Betyg: Fyra av fem. Den var grymt svalkande och härlig, men kunde ha smakat lite mer. Det är typiskt te, att bara ha en vag smak av det den verkligen ska smaka. I stället kommer en eftersmak. I det här fallet en eftersmak av äppelskal.
Vi fortsatte, och kom fram till Toshuguhelgedomen. Den var mycket vacker, med nerkast för pengar framför och upphängning av amuletter och lyckobringare. Då vi vände såg vi en lång gata bara med små gatukök, som sålde yakisoba, korvar, majsstänger, soppor och dylikt. Vi gick en bit och kom till Uenoparkens stora fontän, med Tokyos nationalmuseum längre bort. Det var härligt att det var så stort och öppet. Jag fotade ett och annat kärlekskrankt par (vid det här laget hade faktiskt ganska många bett mig att göra det).
Tokyos nationalmuseum ser väldigt lockande ut då det är så ståtligt, och låter som en naturlig turistattraktion för sådana som oss. Vi gick dock inte dit, det hade redan börjat skymma. Vid det här laget hade vi tagit fram videokameran. Jag posade töntigt framför några körsbärsblommor, vilket fick några söta tjejer att titta åt mitt håll. Jag vinkade åt dem. Pappa var sugen på kaffe så vi gick till ett litet stånd såm sålde just pizza och kaffe ur automat. Det var riktigt mörkt nu, och de röda lyktorna som hängde överallt hade tänts. Stämmningen hade verkligen förstärkts, det var jättevackert/mysigt. På vägen hem skrattade vi åt några killar som körde drucken sumobrottning, och en gammal gubbe som utförde det tveksamma evighetsjobbet att sopa rent sin pressennig från körsbärslöven som hela tiden föll ner i massor från trädet ovanför. Det såg verkligen roligt ut, undrar varför han gjorde det.
Till slut stod vi utanför Ueno-stationen igen men vi ville inte åka hem riktigt än så vi gick över gatan och rakt in i en Pachinko-hall. Det var helt otroligt. Ljudnivån låg säkert på runt nittio dB, och där satt runt femhundra män fraför små automater och styrde metallkulor ner genom en maskin för att vinna små töntiga priser. Vi tog en massa foton och filmade, men då kom en kille med kostym och öronsnäcka (som värsta livvakten) och sa artigt åt oss att inte fota.
Vi åkte hem.
Nu var det dags för middag. Skulle vi gå tillbaka till det där mysiga stället vi var på i går och ta någonting annat, godare? Ja, vi bestämde oss för det. Men på vägen dit upptäckte jag en stor skylt. ラメン – RAMEN. Perfekt, precis vad jag hade längtat efter. Vi åt alltså två utsökta miso ramen. Snett mitt emot oss satt en medelålders man och läste en porrtidning…
Nu är vi alltså tillbaka på hotellet. Jag dricker min fjärde fanta, skriver blogg och ska snart gå och lägga mig. Klockan är tio här tre i Sverige. I morgon ska vi till Kyoto, det blir ett äventyr. Varning, om vi inte har internet på våra hotell nu som vi kommer till kanske jag inte kommer att kunna skriva så mycket. Om ni inte hör från mig vet ni varför.
御休みなさい。