6/4

5 April, 21.24 svensk tid, ovanför Mirnyj, Ryssland

Sitter just nu på flyget. Klockan är 21.20, svensk tid, 04.20, tokyotid. Av flygresan återstår ungefär fyra timmar. Jag känner mig inte så trött än, men kommer att vara det då vi kommer fram till Narita Airport, klockan två på natten enligt min kropp.
Flygresan har känts enklare och bekvämare än jag trodde, trots den klassiska unkna flygplansluften som jag alltid fasar så för. Allting har gått mycket smidigt hittills, vi får väl se hur det blir när vi kommer fram.
Jag vänder huvudet och ser ut genom fönstret. det är kolsvart ute, förutom en svag rodnad vid horisonten. Jag känner mig väldigt lugn just nu, har faktiskt inte behövt göra så mycket tack vare de i varje stolsrygg inbyggda lcd-skärmarna. Har sett lite Kalle Anka *__*, dokumentärer, en svensk komedi (Jonas Karlsson), och snuttar av japanska filmer, som jag hade tänkt se men inte orkade med. En grym grej är att de har en musikkanal med bara japanska hits (!) Nice för en J-Popfanboy som jag.
Medan jag skriver känner jag hur jag blir mer och spänd inför det som verkligen väntar oss där ute. Äntligen.

6 April 14.47, Sky Court Koiwa Hotel

Koiwa. Man kan kalla det en förort, men det känns och är på sätt och vis fel. Jag sitter här i utkanten av nordöstra Tokyo, i området Koiwa.
Jag sov två timmar på flyget, vaknade, åt frukost, och gick av i Japan. Efter att ha fyllt i tusen olika papper på flygplatsen drar vi oss slutligen iväg mot tågen. Jag inser nu att jag inte skulle ha haft en hygglig chans att hitta till hotellet utan min japanska. När det väl kommer till kritan kan jag ju faktiskt prata en del. Efter att ha hämtat ut två skinande Japan Rail Pass tar vi Koiwa Skyliner mot Ueno. Vi byter vid Sakura, men är nära att gå av en station för tidigt. Stationen innan heter Ōsakura. Dum skillnad, 1: Ärade körsbärsblom. 2: Körsbärsblom. Tur att jag kan vad jag kan. På de två tågen ser vi japanska tonårstjejer. De sminkar sig. I en halvtimme. Allihop. Och pillar med sina ursnygga mobiler (nej, jag kan inte köpa en, de kommer inte att fungera borta i Sverige). En av dem, den snyggaste, har en sån där äckel-ögonfransböjargrej (ser ut som ett tortyrredskap) som Nat alltid bär runt på. Vi går av tåget efter en timmes åkande. Den lilla biljetten (2 x 3cm) blir uppsugen av en otäck men trevlig (???) maskin vid utgången. Utanför står en kille i tjugoårsåldern och reklamar för godisbutik längre bort. Frågar honom om han vet var vårt hotell ligger. Han skrattar och visar på en byggnad femtio meter bort. Jag tackar, bugar lätt och vi går. Hotellet är rätt så trevligt. Varken överlyxigt eller sjabbigt. klockan är kvart i elva och den överartiga mannen vid disken meddelar oss att check-in-tiden inte är för än klockan tre. Pappa och jag sjunker ned i två fåtöljer. Vi är minst sagt söderjetlaggade, men jag känner energin återvända efter att ha köpt en Fanta i ursnygg flaska med vindruvssmak för 120 Yen i automaten bredvid. Praktiskt. Fantan får betyg 4/5. 1, för att vindruvssmaken inte finns i Sverige. 2, för att flaskan/burken är ursnygg. 3, för att den bara kostar 120 yen. 4, för att den är ganska god. Den är dock inte extremt god; Det blir ingen femma den här gången.
Vi bestämmer oss för att ta en promenad genom de närmaste kvarteren. Med kameran i högsta hugg strejfar vi ut på gatan nedanför.
Det finns en huvudgata nära till hands. Många kvinnor är ute och handlar mat till kvällen, många små barn är med. Affärsmännen jobbar och ungdomarna går i skolan. Gatan är smal och trevlig. Många cyklar fram och tillbaka på trottoaren, och vi får flera gånger flytta på oss när en och annan hemmafru kommer cyklande med en stor purjolök liggande över korgen. Vi går förbi den ena affären efter den andra som säljer små gulliga godisar i olika färger, sushi, snacks, och mat i olika former. Jag ser en affär fullproppad med manga, och två med billiga tjejkläder. En jätteaffär bara med kosmetika, en med klockor.
Denna gata är dock väldigt lugn. En trygg stämmning ligger över hela kvarteret, som inte kan uppnås någonstans i sverige. Man känner sig fullständigt säker. De små barnen kan springa fritt på gatan utan att alla ska behöva oroa sig för dem, och alla är hjälpsamma och trevliga, åtminstone på ytan. En gammal dam bromsar gnisslande in med sin cykel framför oss bara för att fråga om vi behöver hjälp. Det behöver vi inte. Dock känner vi att vi börjar bli hungriga. Vi går in i en butik som säljer färdig sushi och köper två mycket vackra “set”. Vi bestämmer oss för att sitta på trottoarkanten ute i solen (det är dåligt med bänkar att sitta på, men för tråkigt att vara inne) men då kommer en gammal gubbe och föser oss in i butiken vi just kom ut i från. Det fanns tydligen några bord. Han gör inga ansträngningar för att dölja att han tycker att vi är jätteroliga och helt galna som sätter oss på gatan. Konstiga utlänningar. Vi sätter oss i det inte alls lika trevliga lysrörsupplysta rummet och äter vår sushi. Den smakar trots allt väldigt gott, det är självklart en mycket stor skillnad från den i Sverige.
Efteråt känner vi oss lite tröttare igen och går tillbaka till hotellet för att vänta. Till vår stora glädje kan vi checka in redan när vi kommer dit. Vårt rum är väldigt lyxigt för att vara såpass billigt. Det har till och med bredband, 300 Yen (20 spänn) för ett dygn. Det tycker vi är ett kap och betalar. Jag kan skriva i min blogg.

6 April 19.58, Sky Court Koiwa Hotel

Vi har blivit tröttare och tröttare ju längre dagen fortgått. Medan pappa låg och sov gick jag ut och köpte en massa dricka, + godis som bara är socker, men ser ut som små “stjärnor”, i fyra olika gulliga färger. Min nya favorit! Tänker hamstra några påsar, ta med hem och använda som extra gulligt socker.
Vi har dock gjort vår första (roliga) miss. Vi skulle käka middag, så vi drog till ett trevligt ställe alldeles nedanför. Oj då, ingen engelska. Men inga problem med det. Däremot beställde vi något vi absolut inte ville ha. Det såg grymt ut på den lilla bilden i menyn. Nån slags gryta med kött och grejer i. Vi tog varsin sådan. När den kom visade det sig vara rå Entrecôte på en bädd av isbitar. Till det en jättestark wasabiaktig gul sörja, soja och något slags linser. Jag åt en bit kött. Det var med nöd och näppe jag lyckades svälja den, höll på att kräkas. Min bordskamrat far verkade inte vara särskilt förtjust heller.
Det som var synd var ju att det absolut inte var något fel på maten, det är bara det att vi inte är vana vid att äta rå, iskall Entrecôte. Dessutom var den inte tunnt skivad (då hade ju det varit som skinka), utan det var liksom stora, tjocka, bitar. Vi var tvugna att lämna restaurangen. Efter en kort promenad i jakt på andra hyfsade ställen gick vi till ett snabböp och inhandlade god Sushi som vi tog upp på rummet och åt. Pappa tog sig ett bad i det pyttelilla badkaret och svimmade sedan av på sängen, nu sitter jag här.
Vi får se vad vi hittar på i morgon, det är ju upp till mig. Jag tror att vi antingen åker till Ueno-parken och strejfar runt där hela dan eller att vi vid Ueno tar Yamanote-linjen (den som går i en cirkel runt stan) och åker till något mer centrum-centralt ställe. Dessutom kanske vi passar på att boka biljetter till Shinkansen på söndag, vi ska ju till Kyoto.
Den första dagen i Japan är till ända, och jag har varit uppe i nästan 30 timmar. Just nu känner jag mig inte särskilt trött, men jag kommer att bli det så fort jag lägger mig på sängen med den hårda kudden. Fast först kanske jag gör mig en kopp finmalet Sencha, vi har ju tekokare här på rummet.
御休みなさい。